Sommaren 1982. I folkparkerna slår Eddie Meduza ner som en bomb. Publiken vallfärdar för att höra honom sjunga om punkjävlar, Volvo och mera brännvin. Meduzas texter retar gallfeber på etablissemanget och samhällets stöttepelare predikar upprört om moralens förfall, kvinnoförtryck och osunt leverne. Tidningarna vägrar att skriva om honom. Sveriges Radio bojkottar honom. Men inget kan stoppa Eddie Meduza.

Via kassettband sålda på postorder sprids hans musik och satiriska sketcher som en löpeld över landet. I tonårsrum, gillestugor och på skolgårdar garvas det åt glasögonormar, ”såssialdemokrater” och stora pattar.

20 år senare är de skrålande publikhaven långt borta. Errol
Norstedt sitter djupt nedsjunken hemma i soffan i småländska
Torahult. Han är utfattig. Jagad av kronofogden. Hans hjärta är på väg att ge upp. Ur mörkret dyker gestalter från det förflutna upp.
Det är dags att göra upp räkningen med barndomens plågoandar.